I början på mars bestämde jag mig för att det var dags att göra något som jag länge drömt om, men aldrig vågat mig på. Jag bestämde mig för att jag ska springa marathon. Ja, egentligen var det beslutet fattat för längesen. Sisådär 15 år sen... Då träffade jag en dåvarande jobbarkompis som sprungit marathon dagarna innan och killen tog hissen en våning. Fattade inte varför, förrän han berättade vad han gjort. Där och då bestämde jag mig. Nån gång i livet ska jag springa marathon. Nu är "nån gång".
Så jag satte mig ner och började fundera på hur jag skulle kunna få till det här. Och vad skulle alla säga?! Jag är ju inte direkt född i en löparkropp, men å andra sidan kanske jag kan få en. ;-) För att överhuvudtaget få göra det här för syrran så var kravet att jag skulle göra det utan prestationsångest (mitt stora hinder i livet). Sååå, hur springer man marathon utan prestationsångest? Och hur lägger man upp träningen utan att få eller ha prestationsångest? Jag utgick från tanken att jag ska ha kul. Hela tiden! Så min plan blev att jag ska försöka springa 3 gånger i veckan. Hur långt eller vilken typ av träning spelar ingen roll, men jag ska springa 3 gånger i veckan. Resten går på känsla och dagsform. För att det ska vara kul. Inget tvång! Så träningsprogram funkar inte, då kliver prestationsångesten in.
Första veckan gick fiiiint. 2 km rundorna gick bra, lite segt. Mina ben och hela min kropp hade glömt hur man gör tror jag. Det var tungt, benen sega och flåset långt ifrån lätt. Men med 2 km att avverka gick det ändå att avsluta varje pass med en positiv känsla. Andra veckan kom förkylningen. Suck! Bara att bita ihop och pausa löpningen i två veckor. Sen igång igen och ganska snart gick det att öka längden till 4 km. Mycket nöjd att ha fördubblat rundan! Och löpsteget kommer mer och mer... Det går åt rätt håll. Mot 42 km! :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar